Rysslands angrepp på Ukraina samt den amerikanske presidenten Donald Trumps agerande har utmanat invand praxis inom internationell politik och den etablerade världsordningen.

Republikens president Alexander Stubb har i detta världspolitiska läge slagit fast värdebaserad realism som riktlinje för Finlands utrikespolitik. Den politiska ledningen har den senaste tiden kritiserats för att realismen i dess ordval gentemot USA har betonats på bekostnad av värderingar. Jag har full förståelse för att vårt utrikespolitiska ledarskap måste överväga mycket noggrant hur man kommunicerar med vår för Finlands säkerhet avgörande allierade.

Denna politiska realism ligger hos statsmaktens högsta ledning att besluta om, och det är bra så – de har den bästa helhetsförståelsen. Värderingar däremot uppstår ur vår gemensamma samhälleliga förståelse. Kulturen speglar denna värdegrund, och därför anser jag att kultursektorn har en betydande roll i den diskussion som Trumps agerande har gett upphov till. Samtidigt som vårt utrikespolitiska ledarskap måste balansera sina ordval, bör kultursektorn inte avstå från att fördöma handlingar som strider mot våra värderingar. Tvärtom upplever jag detta som vår skyldighet. Ett gott samspel kräver att var och en sköter sitt eget ansvarsområde.

Mot denna bakgrund anser jag det viktigt att tydligt uttrycka min egen syn på Donald Trumps agerande, hur naivt det än kan låta – särskilt eftersom många av dessa saker förefaller så uppenbara.

I Finland lär man redan små barn att självskryt och mobbning av andra inte är acceptabelt. Ett sådant beteende vittnar om osäkerhet och om ett desperat sökande efter uppmärksamhet och bekräftelse. Denna insikt passar Trump som handen i handsken. Det är beklämmande hur han gång på gång berömmer sig själv för än det ena, än det andra – vare sig det gäller fredsavtal han påstår sig ha förhandlat fram, oroligheter han säger sig ha lugnat, eller ekonomiska problem han påstår sig ha löst. När självskrytet tillfälligt upphör, tar han till att mobba och hota svagare parter och till och med sina allierade, i stället för att stödja dem, såsom normalt är kutym. Och även när vi felaktigt har tolkat någon av hans handlingar som ädel, har den till sist avslöjats som självisk egennytta i stil med ”vi hjälper er, men bara på villkor att ni överlämnar er rikedom till oss eller köper vapen av oss” och liknande. Endast en verklig ynkrygg agerar så.

Det är avslöjande att Trump under sin andra mandatperiod har tvingats utse fullständiga dilettanter till ministrar och chefer för centrala myndigheter, eftersom ingen professionell person med självrespekt har varit villig att genomföra hans agenda. Man behöver inte vara Einstein för att förstå vilken förödelse sådana personer kan åstadkomma i sina organisationer.

Det är chockerande att det med hans godkännande har skapats en form av myndighetsterror i USA, där människor i immigrationspolisens namn kan gripas, kidnappas och till och med dödas utan påföljder.

Det är tragikomiskt att Trump själv kopplar sitt namn till nationella kulturinstitutioner, eftersom han själv vet att ingen skulle göra det efter honom.

Det är tragiskt att Trump ingriper i kulturinstitutionernas innehåll, för att inte tala om universitetens forskningsagendor, i ett försök att styra den allmänna opinionen och den vetenskapliga kunskapsproduktionen till stöd för sig själv och sina åsikter. Genom sina handlingar förstör han dessa institutioners anseende och urholkar de amerikanska universitetens förmåga att bedriva forskning i världsklass och att locka ledande forskare till landet. Under Trumps ledning håller USA på att förlora den storhet som landet har lyckats uppnå under tidigare århundraden och decennier.

Det är ironiskt ur Trumps perspektiv att den respekt som andra länders beslutsfattare visar honom i själva verket riktar sig mot den institution han representerar – USA och presidentämbetet. Trumps makt härrör således från hans föregångares handlingar och från institutionens historia. Genom Trumps agerande befinner sig USA:s anseende bland allierade i fritt fall, och även dess faktiska makt är på väg att avta, oavsett om det gäller ekonomi, hälso- och sjukvård, forskning eller de lösningar som klimatförändringen oundvikligen kräver.

Trump har haft framgång i USA med sin ”flood the zone”-strategi, vars syfte är att dränka de demokratiska institutionerna i det amerikanska samhället med en enorm mängd extrema och orimliga initiativ och åtgärder, och därigenom göra institutionerna handlingsförlamade. Vi ska inte låta denna rökridå förblinda oss så att vi misslyckas med att identifiera hans dåliga uppförande och värdekränkande handlingar. Våra politiker försvarar våra gränser med realpolitik och genom att väga sina ord – låt oss som verkar inom kultursektorn försvara våra värderingar genom att så tydligt som möjligt fördöma Trumps agerande.

- Kai Huotari, verkställande direktör för KAAPELI